Mannen stod i det blöta gräset uppe på kanten av fästningsmuren. Han kollade ut över havet och såg vågorna slå mot stenarna. Det var en hösteftermiddag, det var mulet och hade precis slutat regna.
Han tänkte tillbaka på hur han hade levt det senaste året, hur tomt hans liv hade känts. Egentligen var det ingen som hade varit elak mot honom, ingen som hade trakasserat honom, varken verbalt eller fysiskt. Problemet var snarare att ingen lade märke till honom. Hans mamma var långt ner i missbrukarträsket sedan hennes andra son tragiskt gick bort i ett terrorattentat. Det hade dröjt flera dagar innan de fick beskedet, dagar av ängslighet och frustration.
Han var nyinflyttad till staden och kände inte så många. Han hade inte orkat med att ta hand om sin missbrukande mamma längre och när han fick jobberbjudandet i staden var det inte mycket att tänka på. Han skrev in sin mamma på ett rehabiliteringshem och packade ihop de få ägodelar han hade. Han bodde tillfälligt i tre månader hos en familj som hyrde ut sin källare. Sedan fick han tag på en lägenhet i ett bostadsområde i utkanten av staden.
Varje vardag gick han till jobbet på det lokala företaget, han var ekonomichef. Han jobbade till klockan fem, sedan gick han hem, på onsdagar handlade han. Han hade inga vänner, om man inte räknade hans granne. Grannen var en äldre herre, han levde också ensam. De två träffades ibland och drack kaffe eller bara pratade, grannen hade också jobbat med ekonomi och delade med sig av en del kunskaper och erfarenheter. Men annars så träffade han aldrig några andra människor och nyligen hade grannen träffat en dam att umgås med och allt mindre hade mannen fått möjlighet att träffa grannen.
Ibland gick det bra, då kände han att kanske kunde klara sig, trots sin ensamhet. Men ofta så kände han sig ensam, så ensam att det kunde göra ont ibland. Det var när det gjorde ont som han funderade på sånt här, att få ett slut på det.
Han visste ju att många gillade att vara ensamma, som tyckte att den enda vännen man behövde var en själv. Men han var inte sådan. Innan han förlorade sin bror hade han varit en väldigt social och utåt person som brydde sig om andra. Men sedan när hans mamma började dricka och ta tabletter så gick den mesta av hans tid åt till att ta hand om henne. Han hade tänkt sig att flytten till den nya staden skulle bli en nystart. Istället hade det visat sig att under åren som gått åt att ta hand om sin mamma hade han glömt hur man var bland andra människor. Förutom kanske grannen. Det var konstigt att det inte hade varit svårt att ta kontakt med honom.
Han tittade ner för muren. Det kändes högt. Han tänkte på det där med grannen igen. Hur han hade varit så lätt att prata med. Det kanske fanns en mening med det. Kanske var det meningen att de skulle bli vänner, kanske var det Guds vilja. Konstigt att han tänkte så egentligen, han hade aldrig varit särskilt religiös. Att grannen träffade sin tjej kanske var en prövning från Gud. Det kanske var meningen att han skulle kämpa för att behålla sin vän. Han tänkte att om det var något som var värt en andra chans var det livet. Han började gå mot trappan ner från muren.
När han stod utanför sin egen dörr hemma i hyreshuset tittade han åt höger, mot grannens dörr. Han bestämde sig för att redan nu börja kämpa för att få tillbaka sin vän. Han knackade på dörren. Ingen svarade, han knackade en andra gång, fortfarande inget svar. Inte ens heller efter tre. Han kände på handtaget, dörren gled upp. Han kikade in och ropade:
- Hallå!?
Inget svar. Han tog ett par steg in i hallen. Där satt han, i sin fåtölj. I knät låg en pistol. Utmed båda sidorna av huvudet rann det blod och hjärnsubstans. Han hade skjutit sig själv rätt igenom huvudet. Mannen blev kall i hela kroppen. Han kollade upp i taket och kände tårarna välla fram. Men han skakade på huvudet, torkade sig i ögonen och kollade igen. I andra knät låg ett kuvert. Han öppnade det och läste vad det stod:
Jag tror inte detta kommer funka längre. hälsningar Gunnel.
Det va allt det va. Han förstod att grannens kärlek till denna dam hade varit större än han anat.
Efter två timmar av växelvis stirrande mellan brevet och grannen i fåtöljen tog han upp telefonen, ringde SOS och berättade för dem om situationen. Sedan skyndade han tillbaka till fästningsmuren.
Slut.
Han var nyinflyttad till staden och kände inte så många. Han hade inte orkat med att ta hand om sin missbrukande mamma längre och när han fick jobberbjudandet i staden var det inte mycket att tänka på. Han skrev in sin mamma på ett rehabiliteringshem och packade ihop de få ägodelar han hade. Han bodde tillfälligt i tre månader hos en familj som hyrde ut sin källare. Sedan fick han tag på en lägenhet i ett bostadsområde i utkanten av staden.
Varje vardag gick han till jobbet på det lokala företaget, han var ekonomichef. Han jobbade till klockan fem, sedan gick han hem, på onsdagar handlade han. Han hade inga vänner, om man inte räknade hans granne. Grannen var en äldre herre, han levde också ensam. De två träffades ibland och drack kaffe eller bara pratade, grannen hade också jobbat med ekonomi och delade med sig av en del kunskaper och erfarenheter. Men annars så träffade han aldrig några andra människor och nyligen hade grannen träffat en dam att umgås med och allt mindre hade mannen fått möjlighet att träffa grannen.
Ibland gick det bra, då kände han att kanske kunde klara sig, trots sin ensamhet. Men ofta så kände han sig ensam, så ensam att det kunde göra ont ibland. Det var när det gjorde ont som han funderade på sånt här, att få ett slut på det.
Han visste ju att många gillade att vara ensamma, som tyckte att den enda vännen man behövde var en själv. Men han var inte sådan. Innan han förlorade sin bror hade han varit en väldigt social och utåt person som brydde sig om andra. Men sedan när hans mamma började dricka och ta tabletter så gick den mesta av hans tid åt till att ta hand om henne. Han hade tänkt sig att flytten till den nya staden skulle bli en nystart. Istället hade det visat sig att under åren som gått åt att ta hand om sin mamma hade han glömt hur man var bland andra människor. Förutom kanske grannen. Det var konstigt att det inte hade varit svårt att ta kontakt med honom.
Han tittade ner för muren. Det kändes högt. Han tänkte på det där med grannen igen. Hur han hade varit så lätt att prata med. Det kanske fanns en mening med det. Kanske var det meningen att de skulle bli vänner, kanske var det Guds vilja. Konstigt att han tänkte så egentligen, han hade aldrig varit särskilt religiös. Att grannen träffade sin tjej kanske var en prövning från Gud. Det kanske var meningen att han skulle kämpa för att behålla sin vän. Han tänkte att om det var något som var värt en andra chans var det livet. Han började gå mot trappan ner från muren.
När han stod utanför sin egen dörr hemma i hyreshuset tittade han åt höger, mot grannens dörr. Han bestämde sig för att redan nu börja kämpa för att få tillbaka sin vän. Han knackade på dörren. Ingen svarade, han knackade en andra gång, fortfarande inget svar. Inte ens heller efter tre. Han kände på handtaget, dörren gled upp. Han kikade in och ropade:
- Hallå!?
Inget svar. Han tog ett par steg in i hallen. Där satt han, i sin fåtölj. I knät låg en pistol. Utmed båda sidorna av huvudet rann det blod och hjärnsubstans. Han hade skjutit sig själv rätt igenom huvudet. Mannen blev kall i hela kroppen. Han kollade upp i taket och kände tårarna välla fram. Men han skakade på huvudet, torkade sig i ögonen och kollade igen. I andra knät låg ett kuvert. Han öppnade det och läste vad det stod:
Jag tror inte detta kommer funka längre. hälsningar Gunnel.
Det va allt det va. Han förstod att grannens kärlek till denna dam hade varit större än han anat.
Efter två timmar av växelvis stirrande mellan brevet och grannen i fåtöljen tog han upp telefonen, ringde SOS och berättade för dem om situationen. Sedan skyndade han tillbaka till fästningsmuren.
Slut.
Finns ingen rubrik men inledningen var väldigt bra. Man vill inte sluta läsa förrän slutet. Finns inget stavfel som jag har läst, och novellen håller med skrivreglerna. Slutet var inte lika bra som inledningen (plot twisten) men den kan man förbättra enkelt. Ordvalen var väldigt varierade. Slutet som sagt kunde vara bättre och mer tankeväckande men som sagt man kan enkelt fixa det.
SvaraRaderaDen är inte klar än :)
Radera1. Inledningen tyckte jag var bra och jag ville läsa vidare för att handling var stegrande.
SvaraRadera2. Författaren använder ett bra språk och varierar sitt ordval. Felfritt helt enkelt.
3. Ja det tycker jag. Det börjar med att han tänker ta sjävlmord och sedan bestämmer han sig för att inte göra det.
4. Ja, felfritt som sagt.
5. Det tycker jag. I denna historia är det en kille som är deprimerad och inte har några vänner. Han känner att ingen bryr sig om honom. Men efter att ha tänkt efter inser han att folk förmodligen kommer undra vart han är och då kommer han på att han ändå betyder något. Han inser också att han inte har försökt att skaffa sig vänner. Budskapet kan då vara till folk som känner sig nere eller deprimerade. De ska inte allting tänka att ingen bryr sig om dem och istället försöka skaffa sig vänner.
6. Ja det tycker jag.
7. Nej jag tror han har kommit på berättelsen själv.
8. Ja det tycker jag. Under hela berättelsen tror man att killen ska ta självmord, men på slutet ångrar han sig. Så det var lite tankeväckande.
9. Ja den är vänstercentrerad men jag vet inte vilket typsnitt det är